Il faut acheter un frigo d'abord
Oj oj vad många viktiga saker jag har lärt mig i dag, det viktigaste var nog. Il faut acheter un frigo d'abord - Man måste köpa ett kylskåp först. Jag har nämligen läst på mina franskaglosor den senaste timmen, på ett väldigt pedagogiskt sätt naturligtvis. Jag har gjort en egen liten fransk serie om en tjänare som måste handla vatten till sin mästare. Japp, det är så man pluggar seriöst.
I måndags lärde jag mig någonting mycket viktigt (Så här appropå att man först av allt måste köpa sig en frys, alltså) Jag lärde mig nämligen att aldrig mer stanna kvar i en kyrka när det är meningen att alla ska gå, jag lärde mig det den hårda vägen kan man säga. Så här gick det till: (Tänk er lite stämningsfull musik i bakgrunden)
En helt vanlig måndag tvingar Maria mig att följa med till kyrkan för att se på när hon och mins syster, (samt ungefär en miljon ungar), skulle spela. (Det ska tilläggas att de är musikaliska underbarn båda två och att jag absolut kände för att stoppa huvudet i en hink med ålar hellre än att gå dit, men vad gör man inte för att glädja Maria? ) Så jag genomlider konserten, tar en massa kort och har allmänt roligt där i kyrkan, som visar sig vara en ovanligt mysig plats, här kanske ska tilläggas att jag var på ett Hej-världen-jag-är-galen-idiotisk-och-allmänt-glad humör, vilket bidrog till att jag slängde Marias noter omkring mig som om de vore konfetti. Det var skoj och hon kunde naturligtvis inte klaga eftersom hon faktsikt tvingat med mig flera timmar i förväg.
Jaja, så de spelar klart, vackert, vackert och alla börjar lämna kyrkan. Maria, jag, min syster och min bror väljer dock att stanna kvar för att vänta på mor som ska hämta oss. Min bror kläcker den fantastiska idén om att vi ska gå och kolla in kyrktornet. Så vi gör det, det är allmänt spännande men också en helt annan historia därför hoppar jag lite i handlingarna.
En dryg halvtimme senare går jag tillbaka ut i kyrkolokalen och märker att det är tomt och släckt. OJ Jag nämner problemet för de andra och vi kommer alla överrens om att vi kanske borde gå. Bara för att märka att vi är inlåsta, ajdå. Jag rycker i dörren och genast börjar det tjuta. OJ, oj oj!
Men sagan har ett lyckligt slut mina vänner, kyrkans vaktmästare kom och låste upp. Och eftersom han var en kyrkansman så kunde han ju inte skälla ut oss. Istället bad han om ursäkt. Trevligt, tycker jag. Ska nog besöka kyrkan lite oftare :D
I måndags lärde jag mig någonting mycket viktigt (Så här appropå att man först av allt måste köpa sig en frys, alltså) Jag lärde mig nämligen att aldrig mer stanna kvar i en kyrka när det är meningen att alla ska gå, jag lärde mig det den hårda vägen kan man säga. Så här gick det till: (Tänk er lite stämningsfull musik i bakgrunden)
En helt vanlig måndag tvingar Maria mig att följa med till kyrkan för att se på när hon och mins syster, (samt ungefär en miljon ungar), skulle spela. (Det ska tilläggas att de är musikaliska underbarn båda två och att jag absolut kände för att stoppa huvudet i en hink med ålar hellre än att gå dit, men vad gör man inte för att glädja Maria? ) Så jag genomlider konserten, tar en massa kort och har allmänt roligt där i kyrkan, som visar sig vara en ovanligt mysig plats, här kanske ska tilläggas att jag var på ett Hej-världen-jag-är-galen-idiotisk-och-allmänt-glad humör, vilket bidrog till att jag slängde Marias noter omkring mig som om de vore konfetti. Det var skoj och hon kunde naturligtvis inte klaga eftersom hon faktsikt tvingat med mig flera timmar i förväg.
Jaja, så de spelar klart, vackert, vackert och alla börjar lämna kyrkan. Maria, jag, min syster och min bror väljer dock att stanna kvar för att vänta på mor som ska hämta oss. Min bror kläcker den fantastiska idén om att vi ska gå och kolla in kyrktornet. Så vi gör det, det är allmänt spännande men också en helt annan historia därför hoppar jag lite i handlingarna.
En dryg halvtimme senare går jag tillbaka ut i kyrkolokalen och märker att det är tomt och släckt. OJ Jag nämner problemet för de andra och vi kommer alla överrens om att vi kanske borde gå. Bara för att märka att vi är inlåsta, ajdå. Jag rycker i dörren och genast börjar det tjuta. OJ, oj oj!
Men sagan har ett lyckligt slut mina vänner, kyrkans vaktmästare kom och låste upp. Och eftersom han var en kyrkansman så kunde han ju inte skälla ut oss. Istället bad han om ursäkt. Trevligt, tycker jag. Ska nog besöka kyrkan lite oftare :D
Kommentarer
Postat av: Modin
Hmm... i måndags hade jag träning och du själv hade skrivkurs. Inget kyrkobesök så vitt jag vet ;o)
Postat av: Åsa
Jajaj, Tisdags då! ;)
Trackback
